En dag i februari 2020 kände Annika Bjurek i Habo en knöl i sitt vänstra bröst. Detta blev inledningen på en lång resa i sjukvården med operationer och behandlingar och stor oro för återfall eftersom hennes cancersjukdom, trippelnegativ bröstcancer innebär en förhöjd risk för återfall.

– För att kunna upptäcka cancersjukdom i tid, eller helst förebygga den, krävs det mycket mer forskning, säger Annika Bjurek.

Hon minns tydligt den där dagen som hon besökte vårdcentralen, påhejad av bland annat en arbetskamrat.

– Det är nog ingen fara, utan bara en cysta, men för säkerhets skull får du remiss till mammografi sa läkaren. Jag fick komma fort till mammografin, och efter den undersökningen blev det direkt ett ultraljud. Jag har ganska tät bröstvävnad och de ville väl se lite bättre. Hon som gjorde undersökningen kallade in en kollega och jag såg på dem att det var något. Är det en cysta frågade jag. Detta är en förändring, svarade de, berättar Annika nu fyra år senare.

Det togs också en biopsi och det sköts in en metallclips för att markera området i bröstet.

Fick besked om bröstcancer

– Det tog inte lång tid innan jag kunde läsa på Mina Vårdkontakter att det var cancer. Samtidigt ringde de och bad mig komma till bröstmottagningen. Jag åkte dit med min man Fredrik och mina föräldrar och fick beskedet om att det var bröstcancer, säger Annika.

I vanliga fall inleds behandlingen med cellgifter. I stället blev det beslut om operation direkt på Länssjukhuset Ryhov. Annika fick uppfattningen att det helt enkelt fanns en osäkerhet kring möjlig operation längre fram eftersom coronapandemin precis ställt samhället och sjukvården på ända.

– Jag hade dessutom ett väldigt högt så kallat KI-värde, ett värde som anger hur snabbväxande tumören är. Normalt brukar det vara på 20-30 procent, mitt var 93 procent, jättehögt.

Hon beskriver hur hon mådde dåligt efter operationen och fick mycket antibiotika.

Behandlingen tog tio månader

– Jag var svårläkt, men de ville ändå starta med cellgifter fort via en venport. Sedan blev det strålning 32 gånger tror jag. Från diagnosen i februari var jag färdigbehandlad precis innan jul. Det tog alltså tio månader.

Hon kom hem i en tid av pandemi, känslig för infektioner och till en familj med man och sonen Ebbot två år, som förstås saknat henne. Dessutom hade familjen nyligen förlorat ett barn.

– Det var ingen höjdartid, men jag fick mycket stöd från min omgivning. Samtidigt var det mycket oro och problem med biverkningar. Det kändes som att sjukvården tog mig på stort allvar med olika undersökningar.

Till detta kommer den stora trötthet som många personer med cancersjukdom upplever.

– Jag får leva med en ständig trötthet. Jag har tidigare haft mycket ork. Nu har jag fått lära mig leva ett annat liv. I dag jobbar jag 75 procent som stödassistent på en träffpunkt, men jag behöver gå ner till halvtid, säger hon.

Hon beskriver hur hon måste lägga sig ner regelbundet, men där sömn inte hjälper. Till detta kommer problem med minnet.

Gör dagsschema för att orka

– Jag måste göra dagschema. Ska jag göra en större grej en dag så vet jag att jag inte orkar mer den dagen.

Samtidigt finns ett professionellt stöd runt henne, i form av bland annat sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator.

– Efter cancern har det också till exempel ploppat upp astma och kolik. Dessutom har min EDS försämrats med värk i kroppen. Allra jobbigast var att komma in i klimakteriet över en natt.

Sjukdomen har också lett till kontakt med Onkogenetiska mottagningen i Region Jönköpings län som utreder ärftlighet för cancersjukdomar.

– Jag var ju så ung när jag fick bröstcancer, under 40, och vi har mycket cancer i släkten, i mage och prostata. Där fick jag veta att jag har en fördubblad risk för äggstockscancer.

Idag när hon är färdigbehandlad sker det regelbunden uppföljning i form av mammografi varje år och ultraljud vartannat år.

– Jag skulle vilja göra en helkroppsscreening, typ varje halvår, men sjukvården menar dels att man kan hitta andra saker som inte är relevanta, eller att det ploppar upp något strax efteråt som inte syntes på screeningen. Sedan är det ju en kostnadsfråga också.

”Forskning är bra och viktigt”

Annika Bjurek är aktiv i Bröstcancerföreningen i Jönköpings län och följer noga den forskning som sker.

– Jag tycker att all forskning är viktig. Ju längre vi kommer med forskning, och ju mer vi kan förebygga, så kan vi ge hjälp i tid. Så forskning är bra och viktigt både för de som inte har cancer och de som får, säger Annika.

Samtidigt funderar hon mycket på de bakomliggande orsakerna till att cancersjukdomar finns.

– Numera är det varannan person som i sitt liv får ett cancerbesked. Är det livsstilen, luften, vatten, stress eller vad är det? Det behövs forskning för att komma närmare svaret.

Immunterapi ett viktigt resultat

Det finns också tydliga exempel på forskningens betydelse. Som utvecklingen av immunterapi.

– Idag får alla som drabbas av trippelnegativ bröstcancer en immunterapibehandling, vilket man inte hade börjat med när jag behandlades. Detta är resultatet av forskningen kring de svårare cancerformerna. Vi måste hela tiden tänka längre för att nå dit att vi förhoppningsvis utrotar cancer. Så jag tror jättemycket på immunterapi, konstaterar hon.

För egen del har hon en positiv syn och stort intresse för vitaminer, men poängterar att det är viktigt att inte ta några tillskott som kan äventyra det skydd som immunterapin har skapat.

– Jag tror att vi får i oss för lite vitaminer från kosten, så att vi behöver boosta oss. Så jag tar de som jag får lov att ta, till exempel inget östrogen. Så vad vi människor behöver måste det också forskas mer på.

Erfarenheten från sin sjukdomstid har lett till ett stort engagemang i Bröstcancerföreningen i Jönköpings län, och Annika beskriver hur hon läser på mycket om cancervård och forskning.

– I slutändan blir det mycket billigare och minskat lidande om vi kan lära oss att förebygga cancersjukdomar, säger hon.

MIKAEL BERGSTRÖM